Språket växer i vardagens lek
Språklekar i förskolan handlar inte bara om färdiga övningar eller stunder då barnen sitter stilla och lyssnar. Språket utvecklas hela dagen, när barnen klär på sig, bygger med klossar, dukar, undersöker naturen och berättar vad de har gjort. Den vuxnes uppgift är att fånga dessa tillfällen och sätta ord på det som händer. I stället för att säga ”vill du ha den?” blir det tydligare att säga ”vill du ha bananen eller apelsinen?”. När föremål, handlingar, egenskaper och känslor benämns med sina rätta ord får barnen ett mer nyanserat ordförråd att använda i sina egna samtal.
Veli Tuomela, fil.dr. och föreläsare inom språkutveckling, betonar att vuxna gärna ska ligga ett litet steg över barnets aktuella språknivå. Det betyder inte att samtalet ska bli svårt eller undervisande på ett stelt sätt. Den vuxne kan i stället bygga vidare på barnets uttryck. Om barnet säger ”bil där” kan pedagogen svara: ”Ja, den röda bilen kör under bordet.” På så sätt får barnet höra fler ord, en längre mening och nya relationer mellan begreppen. Barnet får samtidigt möjlighet att upprepa, ändra och pröva språket utan krav på att svara perfekt.
Förskolan ska ge varje barn möjlighet att utveckla ett rikt och varierat talspråk, sin förmåga att kommunicera med andra och sitt ord- och begreppsförråd. Barnen ska också få leka med ord, upptäcka skriftspråkets betydelse och förstå att symboler kan förmedla ett budskap. För barn som har ett annat modersmål än svenska är språkleken dessutom ett sätt att stärka både svenskan och den kulturella identiteten. Pedagogen kan uppmuntra barnen att jämföra ord, ljud och uttryck mellan språken, utan att något språk framställs som mindre viktigt.
Rim, ramsor och fingrar i rörelse
Rim och ramsor är enkla att återkomma till och passar därför väl i förskolans vardag. När barnen lyssnar efter rim tränas deras uppmärksamhet på ordens ljud, samtidigt som nya ord fastnar genom rytm och upprepning. Ramsor kan öka ordförrådet, stödja uttalet och utveckla känslan för takt. En ramsa som ”Pelle Plutt” kan dessutom genomföras tillsammans, där barnen väntar på sin tur och följer gruppens gemensamma tempo. Det språkliga innehållet kombineras då med samarbete och socialt samspel.
Klappramsor gör ljuden tydligare för kroppen. Barnen kan klappa stavelser, markera ett återkommande ord eller turas om att hålla rytmen. Pedagogen kan också leka med motsatser och likheter: korta och långa ord, ord som börjar med samma ljud eller ord som låter nästan likadant. I rim om svanar går det exempelvis att uppmärksamma skillnaden mellan kort och lång vokal. Barnen behöver inte kunna förklara skillnaden grammatiskt; genom att lyssna, säga efter och jämföra får de en tidig språkmedvetenhet.
Fingerramsor ger ytterligare en dimension. När barnen rör enskilda fingrar, pekar, knäpper eller följer en bestämd rörelsesekvens tränas finmotoriken samtidigt som de hör språkets rytm. De märker också att vissa ord behövs för handlingen, medan andra ord främst ingår i ramsans ljudmönster. Denna upptäckt är värdefull inför den framtida läs- och skrivinlärningen, eftersom barnen gradvis börjar urskilja att språket både har en betydelse och en form. För att göra aktiviteten tillgänglig kan pedagogen visa rörelserna långsamt och upprepa samma ramsa under flera dagar.
En trygg samling kan börja med en kort ramsa och fortsätta med frågor om innehållet. ”Vem kom först?”, ”Vilket ord lät nästan likadant?” eller ”Vad skulle hända om figuren gick åt andra hållet?” gör att barnen får tala om språkets innehåll och form. För barn som ännu inte använder många svenska ord blir rörelser, bilder och upprepning ett stöd för deltagandet. språklekar i förskolan kan därför ingå som en naturlig del av ett arbetssätt där rim, ramsor, samtal och kroppsliga uttryck får komplettera varandra.
Sagor, sånger och gemensamma erfarenheter
Högläsning är en språkleksmiljö där barnen får möta ord och meningsbyggnad som inte alltid förekommer i vardagliga samtal. Sagor stimulerar fantasin, utökar ordförrådet och utvecklar föreställningsförmågan. De ger också samtalsämnen, nya kunskaper och möjlighet att bearbeta problem eller upplevelser på ett tryggt avstånd. När barnen möter återkommande berättelser blir de delaktiga i ett kulturarv och kan så småningom återberätta delar av handlingen med egna ord.
Visuellt stöd gör sagostunden särskilt användbar i barngrupper med flera modersmål. Flanobilder eller en sagopåse med konkreta föremål kan visa vad orden betyder medan berättelsen pågår. När materialet placeras så att alla barn ser det, exempelvis framför en halvcirkel, blir det lättare att följa handlingen och färre barn behöver avbryta för att säga att de inte ser. Pedagogen kan stanna upp vid viktiga ord, låta barnen gissa vad som händer härnäst och återberätta en scen med hjälp av bilderna. På så vis blir sagan en lugn och aktiv språksituation, inte bara en uppläsning.
Sånger, sånglekar och rörelsesånger kopplar ihop ord, musik och kropp. I en sång där barnen kryper tränas grovmotoriken, medan ”Huvud, axlar, knän och tår” utvecklar koordinationsförmågan och sambandet mellan kropp och tanke. Sånger som ”En kulen natt” eller en lek om en krokodil kan låta barnen följa en berättelse med hela kroppen. När gruppen sjunger tillsammans stärks kamratkänslan, och lekar som ”Tingelinge tåget går” tränar hänsyn eftersom barnen behöver anpassa sig till varandras tempo och rörelser.
Balans och rytm kan vävas in i sånger som ”En elefant balanserade”, medan dans och tydliga rörelser ger barnen erfarenhet av takt och riktning. När en rörelse upprepas på höger och vänster sida, eller när händer och fötter arbetar i ett bestämt mönster, stimuleras samordningen mellan kroppens olika delar. En enkel lek som ”Jag klappar mig på magen” kan utvecklas genom att barnen följer en rörelsesekvens och samtidigt säger orden. Även ”Tumme möter tumme, pek möter pek” tränar precision, språkets ljud och uppmärksamheten på ordens ordning.
Sångleken kan också användas för att undersöka hur språkljud förändras. När barnen sjunger ”Bä, bä vita lamm” med andra vokaler, exempelvis ”Bi, bi viti limm” eller ”Ba, ba vata lamm”, hör de tydligare vilka delar av orden som byts ut. Det blir en lekfull introduktion till vokaler och uttal utan att aktiviteten behöver förklaras med skolans fackspråk. Andra lekar kan fokusera på kroppsuppfattning, som sånger där barnen namnger och rör olika kroppsdelar. På så sätt får orden en konkret förankring i barnens egna erfarenheter.
Det viktigaste är att språklekarna återkommer och att pedagogen följer barnens intresse. En del barn vill rimma, andra vill sjunga, röra sig eller använda bilder och föremål. Genom att variera uttrycksformerna kan alla få möjlighet att lyckas och bidra. Den vuxne lyssnar efter barnens initiativ, bekräftar deras försök och utmanar dem med ett nytt ord, en längre mening eller en fråga som öppnar för mer än ett svar. Då blir språkleken en del av förskolans gemenskap, där barnen både lär sig att använda språket och upptäcker glädjen i att leka med det.